barbamamma

Förmiddagen var helt ok, vi var till stan, barnen och jag var till br medan sambon var inne på clas olsson. Vi köpte med oss mcdonalds mat hem, passade bra då alla var hungriga.

Sedan var sambon idag och skulle fiska, han glömde ta med sin mobil. Dottern var ute och cyklade med sina kompisar, så kom de inrusande, då hade hon cyklat ikull på gruset och skrapat upp sig rejält på ena sidan, på låret, knät och i knävecket och på armbågen.
Hon grät för fullt och jag försökte torka rent och titta hur illa det såg ut.

Mitt i all gråt vaknade minstingen och skrek inne i sin säng.
Jag hämtade upp honom och bad  hennes kompisar passa honom och så plåstrade jag om dottern.
Stora sonen var uppspelt och höll på i soffan, helt plötsligt kommer han springande till mig och blöder. Först trodde jag hann slagit i munnen och tänderna, men så ser jag att han har näsblod. Slänger upp honom på skötbordet, vilken syn, han som är stora långa killen.
Nåja jag får torka och stoppa bomull i näsan, det tyckte han inte var skoj men han förstod att den skulle sitta kvar.

Dottern och hennes kompisar går ut i samma veva, efter 30 minuter kommer hon hem och då har hon sett att någon tagit hennes framdäck på cykeln som stod utanför huset.

Usch nu får det inte hända mer i dag, då bryter jag ihop.

Jag är så trött så trött, jag känner mig utmattad, sambon jobbar kväll denna vecka.
Jag känner att det varit mycket på sistone och på hela sommaren. Även fast jag gjort roliga saker som jag velat så känner jag att jag inte alls orkar med lika mycket.

Igår var en jobbig dag, barnen var ute och inne, ibland med sina kompisar med in, och så sprang de ut.
Sonen geggade ner sig så jag fick byta byxor på honom 2 gånger, jag tänkte inte ens på att ta på honom galonisar.
På kvällen ringde min kompis(hon kommer hit idag med tåget) det var kaos jag hörde knappt vad hon sa, 9 månaders pojken grät och ville bli bärd, barnen ville inte komma in, de sprang här utanför barfota.

Till slut blev jag så arg så jag la minstingen i sin säng och sa åt 6 åringen gå in och borsta tänderna. När sonen till slut kom in skällde jag på honom och duschade av honom han var kletig av lera. Sen skickade jag upp båda på sina rum och sa att de får göra vad de vill, sova eller vara tysta. Jag tog hand om minstingen som var hungrig och trött.
Sonen gick och la sig hos dottern och somnade, dottern somnade vid 22.

Jag var helt groggy av ilska, matthet och kände mig frustrerad, så jag tog en sömntablett för att verkligen få sova en natt ordentligt.

Är det det här som är utmattningsdepresion??

När jag klev upp i morse åt jag frukost och så gick jag och la mig igen och somnade över 1 timme.
Sambon jobbar nu, och min kompis kommer snart.

Jag känner knappt någon glädje över något, det är som jag spelar glad. Försökte få sambon att förstå, men han bara sa vad ska jag göra åt det då, ta semster eller?
Hmm det var inte det jag ville höra... jag ville ha lite stöd.

Nu börjar det bli för mycket, allt känns aptråkigt och sååå jobbigt.
Orken tryter, vi har massor att göra inför flytten 1 juli, vi har inte packat färdigt på långa vägar.

Så måste vi städa ur lägenheten själv, sambon har svårt att be andra om hjälp och utgår ifran att det fixar vi själv. (Jag ville fråga min mamma om hon ville flyttstäda åt oss, hon har ju städutbildning och gillar att städa, men han tycker det är onödigt)

Vi har lyckats leja bort barnen OM flytten blir av nästa helg. Det hänger på om vi får nycklarna på fredagen. Annars får vi dem på måndag. Då har vi ingen barnvakt.

Vi har inte bett om hjälp med att flytta heller, sambon tror vi ska göra allt själv.
Vi vill inte fråga hans föräldrar då deras hälsa inte är den bästa till att bära möbler och tunga saker.

Igår började allt kännas bara för mycket. Jag skrek åt barnen och jag tyckte tom sambon var aptråkig.
Alla bara är så mycket och jag finns inte till, jag förväntas bara att snyta näsor på barnen, sära dem då de ryker ihop, kolla så inte minstingen på 8 månader kommer i kläm eller storebror(3 år) är dum mot.
Inte orkade jag gå ut med dem heller, och dottern(6 år) känner väl på sig det, för hon vill inte gå ut i sonens sällskap.(de brukar få gå ut ihop här utanför på gården)

Jag orkar inte packa vidare, sambon och jag hinner inte prata med varann förutom om flytten och praktiska saker.
Jag känner mig bortglömd, jag finns inte.

Det känns som jag går in i väggen, jag är så stressad och tänker kontiga tankar jag skulle vilja ligga i sängen och sova eller bara titta upp i taket, men det hinner jag inte.

Jag har svårt att somna när jag lagt mig, ligger till 1-2 och så måste jag vakna 1-2 gånger när minstingen vaknar till på natten.
Så vaknar stora sonen före 7 då måste jag gå upp. Så jag sover i snitt 5 timmar som mest, det känns wow kul.

Jag blir inte skoj när jag är trött, jag orkar inte höra höga ljud, jag vill vara ensam, jag smygäter. Igår åt jag 4 bownies och en mintkrokant när ingen såg. Jag köpte det fast jag inte vill, jag är ju med i vv för att bryta mig ur sockersuget.

Jag har inte pratat med min mamma sedan hon var här i slutet på maj när sonen fyllde år. Hon har inte ringt mig och jag inte henne. Jag har svårt för att ringa de jag känner, jag drar mig undan och så hinner jag inte alltid ringa, men pratar om de ringer mig.

Så väntar jag på kallelsen till karpaltunnelsyndroms operationen på lasarettet, jag fick ett brev för 1 månad sedan att det blir inom 1 månad, vilket är snart, när som helst.

Vad ska jag göra, bör jag ringa vc igen?
Jag äter depressionsmedicinen(Citalopram), men inte Ataraxen (jag blir så trött av dem) fast jag skulle vilja ta en ibland för att "lugna ner mig".

Jag önskar jag skulle orka med allt, men jag gör tydligen inte det.
Sambon har svårt att förstå när jag berättar, han vet inte vad han ska säga eller göra. Han tar barnen så gott han hinner med.

Jag känner mig stressad så härom dagen skulle jag tvätta av mig med schampot i duschen. Jag minns sämre allting, glömmer betala räkningar och så.